Category Archives: Deckare

Algblomning – Sten Rosendahl


cover_algblomning_front2_previewEtt framtida Stockholm. Staden har överlevt i ett omgivande kaos med stora algängar som breder ut sig över haven och öknar som täcker landet. Staden har byggt höga torn och djupa tunnlar för att överleva och rymma så många som möjligt. Stadens mål är tillsammans med ett fåtal kvarvarande storstäder att säkerställa mänsklighetens överlevnad. I staden finns May Born – överjordare och polis med högt uppsatta bekanta. Hon får tips om ett mord på ett Everviewhotell – ett hotell där scener från det förflutna upplevs av de boende – och drar med sig dammsugarförsäljaren Tom på jakten efter mördaren som tycks rymma mycket mer än det som visade sig från början.

Rosendahl frammanar en intressant framtidsdystopi som kanske är närmre vår verklighet än vad vi vill erkänna. Skriftspråket doftar både Asimov och Gluchovskij och miljöerna har spår från Stiftelsen och Metro 2033 i mina ögon. Det är spännande och intresseväckande  – särskilt den världsbilden som frammanas och jag älskar de små inslagen från tidningar, arbetsannonser och montertexter som inleder varje kapitel och ger en insikt i det framtida Stockholm. Däremot lämnas för många trådar olösta, vissa saker tas upp som aldrig avslutas. Familjeplaneringsreformen, vad innebar den? Hur kommer det sig att blixten skedde? Vad skedde då? Hur uppstod det framtida klassamhället och varför? Alger, hur mycket alger är det? Hur ser resten av omvärlden ut? Vad händer med dem utanför städerna? Vilka är terroristerna? Varför är stadskupp önskvärt?

Och varför händer det så många saker som inte får svar? I slutänden sitter jag här med en helt ny värld men allt för många frågor som inte besvaras innan boken avslutats. Däremot får jag en avslutande presentation av huvudkaraktärernas inre liv, vilket känns sådär. I siffror skulle jag ge boken en 7:a av 10 möjliga, med hänvisning till den gripande och intressanta miljön och världen som Rosendahl hittat på, och det häftiga i att läsa en sifidystopi i välbekant miljö.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Deckare, Dystopi, Fantasy, Författartips, Krim, Litteratur, Romaner, Si/Fi

Poppy Pym och Faraos förbannelse – Laura Wood


wood_poppy_pym_och_faraos_forbannelse_omslag_inbPoppy, Poppy, Poppy. Vilken stjärna. Poppy Pym hamnar på en cirkus som bäbis när cirkusens trollkarl drar upp henne ur en hatt, och där växer hon sen upp. Efter många år bland cirkusdjur och akrobater tycker hennes fostermor att det är dags för henne att börja skolan. En internatskola för fina barn vid namn Saint Smithen’s. Saint Smithen’s är så långt ifrån cirkusen en kan komma, en får inte hjula bland husen eller klättra i träden och vissa av lärarna är så himla elaka. Men det känns ändå lite som ett äventyr, särskilt när skolan ska ställa ut en massa egyptiska saker, varav en ädelsten som sägs vara förbannad…

Poppy Pym är en bok skriven för barn i (vad jag gissar) 10-12 års åldern, ungefär, men jag som vuxen har både apgarvat (skojar inte, Poppy Pym är så himla lustig att jag skrattade högt ofta och mycket) och ryst ihop med. Det är spännande och upplösningen otippad. Och alltså, dialogerna med cirkusen i telefon är så skrattretande att magmusklerna värkte lite ett tag. Det är alltså både läsvärt och underhållande. Mysteriet driver hela tiden läsdrivet framåt och Poppy och hennes vänner är både humoristiska och empatiska att följa.

Att boken DESSUTOM använder ordet ”hen” för första gången i läsminne är bara att extra plus i kanten. Att författaren dessutom restagramade min kommentar om det gav mig både goose bumps och starstruck-känslor. IMG_0416

Lämna en kommentar

Filed under 9-12 år, Barnböcker, Böcker, Deckare, För mindre människor, Litteratur, Tonårsromaner

Monogrammorden – Sophie Hannah


monogrammorden-ett-nytt-fall-for-hercule-poirot Monogrammorden är en Hercule Poirot-bok, men det är inte Agatha Christie som skrivit den istället handplockades Sophie Hannah till uppdraget i och med Agatha Christies 125-års jubileum här om året.

Jag är ju nyfrälst på Poirot – så om det är en bra replika eller ej är svårt för mig att uttala mig om, men boken är oerhört omtyckt av mig. Tempo och stämning känns precis som en riktig Christie.

Den pensionerade Poirot sitter och äter sin standardmiddag en torsdag mitt i livet när Jennie kommer inrusande med andan i halsen. Poirot kan inte låta bli att bli nyfiken och fråga ut henne om vad som oroar henne. Hon påstår att hennes liv är i fara.
Samma kväll hittas 3 personer mördade på det fina hotellet Bloxham i London, alla tre med en manchettknapp i munnen och alla tre med dörrar låsta från insidan…

Poirot, trots att han pensionerat sig för länge sen, blir med i utredningen som Edward Catchpool leder – och stackars Catchpool har det verkligen inte enkelt att arbeta med den egensinnige och enerverande Poirot och hans små, grå celler..

Bit för bit pusslas lösningen ihop, och ingenting är som en från början trodde att det skulle vara precis som en riktig 20-tals deckare ska vara. Det är lugnt, sävligt och alldeles fantastiskt intresseväckande. Jag saknar ingenting.

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Deckare, Litteratur

Mordet på orientexpressen – Agatha Christie


christie_mordetpaorientexpressen_3d-286x400Det här är ingen ny bok. Ingen modern bok. Jag intog den inte ens som bok, utan via öronen.

Mordet på Orientexpressen börjar i Aleppo, en liten stad i Syrien. Privatdetektiven Hercule Poirot väntar på ett tåg som ska ta honom hela vägen till London med några stopp på vägen. På tåget sker ett mord. Vem är mördaren?

Så himla mysigt skriven deckare. Jag är ju generellt sett rätt anti-deckare, men det här är inte så brutalt och mörkt som många deckare ofta är. Det här är ju begynnelsen (och enda orsaken till att jag läser den är pga Doctor Who) och nu känner jag mig lite Christie-frälst och ska definitivt fortsätta med några till. Lite klurigt och lurigt och jag tycker att det är så intressant upplagt med kapitelnamn och sånt. Såld.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Böcker, Deckare, Författartips, Litteratur

Järnblod – Liza Marklund


Hej och välkomna tillbaka efter en lång sommarledighet. Att vara småbarnsförälder och extrajobba och skriva kurskompletteringar och försöka driva mitt lilla miniföretag gav mindre tid till bokrecenserande – men nu hoppar jag upp på hästen igen, som vanligt.

Först ut i denna sommarkavalkad är avslutningen på Annika Bengtzon-serien som Liza Marklund skrivit på i arton år. Sprängaren kom alltså ut för 18 år sen och nu är Bengtzons äventyr slut. Ni som har läst här förr vet att jag är ett HUGE FAN av Liza Marklunds böcker, kombinationen av samhällskritik och samtidsbeskrivning med spännande vidriga våldsbeskrivningar och skrämmande mördarjakter funkar liksom klockrent för mig, så även i Järnblod.

Jag är alltid lite orolig när en serie ska avslutas, mest för att jag är orolig att slutet ska lämna mig otillfredsställd. Järnblod lämnar jag nöjd och belåten med en god känsla i kroppen. Vad händer i boken? Jo, Kvällspressens papperstidning ska läggas ner. Bengtzon försöker också få upp mordet på Josefine (från Studio Sex) till ytan igen för att sätta dit den egentliga mördaren. Förutom det har hennes syster försvunnit, och hon måste dessutom försöka hantera sina panikattacker. Allt detta plus det vanliga familjelivet och försoningen.

Välskrivet och klockrent och jag känner mig nöjd nu. Jag är så glad att jag fått läsa mig igenom 11 böcker med Annika Bengtzon, och att hon fått följa med mig i så många år.

Och som Liza Marklund själv sa i sitt sommarprat i år, så är Annika Bengtzon någon att använda – att plocka fram när saker inte går som det ska. ”Var lite obekväm och ställ lite krav, ska du se.”

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Deckare, Litteratur, Spänningsroman

Citymorden – Lars Bill Lundholm


Citymorden landade i min brevlåda redan i oktober eller november och jag insåg ganska direkt att det skulle bli en utmaning. Jag är ingen deckarläsare, som ni kanske vet, det är liksom inte min grej och jag har så svårt att ta mig igenom dem. Så även med den här, och jag är ledsen att säga att jag aldrig tog mig från pärm till pärm.

Jag har läst första kapitlen 5 gånger för att försöka få igång takten, för att försöka fördjupa mig och förstå varför jag ska bli dragen till storyn. Vad händer, jo, ett gäng tar sig ombord på en tunnelbana – skjuter chauffören, en passagerare och stjäl allt från alla i vagnen. Sen sticker de därifrån och gråter. Det önskades en genusanalys på boken, och jag förstår att det skulle kunna vara apintressant för alla även mig – men jag o r k a r inte läsa boken. Jag är ledsen, men jag orkar inte. Jag tråkas ihjäl av polisarbete och tjejer på olika platser i samhället. Jag tråkas ihjäl av brott och mord. Det är det tråkigaste jag vet. T r å k i g a s t e. Lundholm kan ha skrivit en fantastisk bok, på riktigt, för den som gillar genren. Jag är tyvärr inte en av dem. Alls.

Är du fortfarande sugen på en lättare genusanalys av boken, eller om du vill läsa lite mer om den har feministbiblioteket  skrivit en rafflande bra text om boken. Läs den istället för den här.

2 kommentarer

Filed under Deckare, Krim