Intervju med Arne Norlin


365 böcker du borde läsa intervjuar författaren till Tidstvillingarna, Halvan-böckerna och så många fler, Arne Norlin. Norlin har svarat på ett gäng frågor angående boken Tidstvillingarna som är skriven tillsammans med Nya Zeeländskan Sally Astridge. Jag tycker att det är superhäftigt att få reda på hur processen bakom en bok går till, hur tanken startar och vad som liksom döljer sig mellan pärmarna som jag som läsare inte vet om. Så det var det jag valde att fråga om, här kommer intervjun bara hos mig på 365 böcker du borde läsa! 😉

 

 

  1. Jag är jättenyfiken på hur idén till den här boken startade, och även hur samarbetet kom att bli av. Hur gick det till i starten av bokskrivandet? Och hur gick det att samarbeta kring en text på det här sättet?

Jag fick idén till boken för sju åtta år sedan. Flera olika tankar kolliderade. Det började med att jag läste Bruce Chatwin. Han skrev mycket om urinnevånarna i Australien. Och de håller på med något som liknar tidsresande. I det första utkastet var pojken aborigin. Parallellt började det med en bild: en obekant pojke som dök upp på en flickas sängkant mitt i natten. En tredje tanke var att försöka skildra gruppbildande bland tjejer. Jag minns hur tjafsigt det ibland var i min dotter klass när hon gick på mellanstadiet och i början på högstadiet. (Hon är i dag 36 och har två egna barn.) Kompisar kunde förskjutas på nolltid. Föräldramötet, där de bråkar om vart de ska åka på klassresa, är direkt hämtat från ett möte när hon gick i sexan.

Fast jag fick ingen stil på den andra halvan av historien, den om pojken, så manuset åkte ner i lådan – eller rättare sagt i datamappen för ”gammalt skräp”. Jag minns att jag tänkte att det här blir väl aldrig något.

För nio år sedan åkte jag och min hustru till Nya Zeeland första gången. Vi föll som furor för landet, naturen, maten och framför allt människorna. Vi har återvänt varje år sedan dess. Vi träffade Sally på bridgeklubben i Nelson, började umgås lite försiktigt, hon berättade att hon skrivit några romaner (som vi läste – de var bra) och till sist tog jag mod till mig och frågade om hon ville skriva den nyzeeländska delen av Time Twins. Sommaren 2013 översatte jag bitarna om Astrid till dålig engelska, Sally skrev om dem till riktigt engelska och la på grunden i Tamatis historien. Sedan, när vi sågs igen i december 2013, pratade och diskuterade vi en massa och Sally skrev klart. Till sist, vårvintern 2014, översatte jag alltihop tillbaka till svenska.

Det finns alltså även en engelsk version, som vi hoppas ska komma ut på Nya Zeeland (och därigenom i Australien och i Storbritannien) nästa höst.

  1. Boken handlar ju om Tamati som dyker upp hos sin tidstvilling Astrid i Sverige. Jag tycker att tanken på sina tidstvillingar är ashäftigt och undrar vart det kommer ifrån. Är det något som är del av det maoriska kulturarvet eller något ni som författare hittat på själva?

 Egentligen svarade jag på det ovan. Bruce Chatwin. Läs Drömspår (Song lines) så förstår du. Det finns en bra sammanfattning av boken på engelskspråkiga Wikipedia. Aboriginerna i Australien är nog lite mer ”spirituella” än de mer jordnära maorierna på Nya Zeeland. Fast alla ursprungsbefolkningar bär med sig seder och traditioner som kan verka speciella när vi möter dem i dag. Jämför med samerna och deras schamaner, nåjderna. Eller med indianerna i USA.

  1. En sak som imponerar mig mycket är att hela boken verkligen får mig att känna mig som elva år igen. Hur gör ni för att hålla er kvar i elvaåringens verklighet?

Jag har fått frågan förut och brukar svara så här: Vad som skiljer bra barnboksförfattare från andra är att vi minns hur det var att vara fem, åtta eller elva år. Det gör oss kanske också lite barnsliga. När jag skrev fotbollsserien Fans (med Andreas Palmaer), som också handlar om en kille och en tjej, och där jag skrev tjejen, fick jag en gång en fråga från en flicka om hur jag som ”gammal gubbe” (hon sa inte så, men det var väl ungefär vad hon menade) kunde tänka mig in i hur en tolvårig tjej tänker. Svaret är att vad jag upplevde som tolvårig kille inte skiljer sig särskilt mycket från vad en tolvårig flicka av i dag gör. Jag blev också sviken av en kompis, även jag längtade efter någon att hålla i handen och lyckan att göra ett snyggt fotbollsmål har heller inte ändrat sig på femtio år.

  1. Jag vet ju att du Arne Norlin tidigare skrivit många barn och ungdomsböcker, bland annat de om Halvan, hur skiljde sig det här projektet från tidigare böcker?

Den största skillnaden är nog tiden. Det tar cirka två månader att skriva ett manus till Halvan. (Sedan håller tecknaren Jonas Burman på i fyra månader.) Tidtvillingarna tog två år. Fast det var det verkligen värt.

Jag har sällan problem att arbeta tillsammans med andra. Mina första barnböcker, som Nussekudden, skrev jag med Håkan Jaensson, som fortfarande är en av mina bästa kompisar. Jag tror att prestigelösheten kommer från åren som journalist. På Aftonbladet vande man sig vid att andra skrev om. Och jag var också en av dem som skrev om andras artiklar.

  1. Vilken är er egen favoritscen i boken? Mitt hjärta brast lite när Astrid lyckades ta sig till Tamati genom tidsresandet för att rädda honom ur lerhögen, när hon grävde fram honom med sina bara händer, men var det samma sak för er?

Lerhögen är också min favorit. Liksom Sallys. Det lustiga är att just det var min idé – och det är nog den enda del av boken där det är jag, och inte Sally, som skrivit om Tamati. Fast hon la sin ton och sin kunskap på kapitlen till sist. Min första tanke var att han skulle hamna mitt i en jordbävning, som Nya Zeeland drabbas av med jämna mellanrum. Men det var för svårt och visade sig vara lite för läskigt. Liknande ras som det som drabbade Tamati inträffade i Nelson-området efter ett häftigt regn i december 2012. Hus åkte iväg och vägar försvann.  En del av husen, som står på slänter men ännu inte rasat iväg, är fortfarande omöjliga att bo i.

  1. Som avslutning: om ni får välja mellan Nya Zeeland och Sverige – vad väljer ni då?

Jag skulle gärna leva resten av mitt liv på Nya Zeeland, men med barnbarn och med en hustru som fortfarande arbetar för fullt är det inte riktigt möjligt än. Jag vet att Sally tycker likadant. För henne är Nya Zeeland också bäst! På grund av hennes mans arbete (chef på Rolls Royces flygmotorfabriker) har de flackat runt i världen. I 26 år bodde de i Derby i England och de har fortfarande kvar ett litet hus där. De har också bott i Seattle, Miami och Sydney. Det var så Sally började skriva. Hon kunde inte arbeta som lärare vare sig i USA eller i Australien. Deras fyra barn är spridda runt om i världen och de använder Derby som bas under vår sommar för att hälsa på dem – och barnbarnen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under 365 böcker du borde läsa intervjuar, Författarintervju

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s