Vecka 19 – Paradisets barn


Bibelns första människor, Eva och Adam, hur levde de egentligen? Hur kan en berättelse om två människor levt kvar så länge att de skrivit ner och sen grundat en hel religion. Kanske två. Kanske tre. Enligt bibeln skapade de världen, de är de första riktiga människorna skapade av God him self.

I Paradisets barn, som egentligen består av 3 böcker – Evas bok, Kains bok och Noreas saga – tas dessa livsöden upp. Första boken, Evas bok, handlar om Evas färd tillbaka till den grupp människor hon växt upp hos. En samling vilda varelser som inte tycks vara mer än djur, som lever för våld och fortplantning och inte varken tänker eller lever särskilt länge. Hon försöker genom besöket där bearbeta gamla minnen och också den hemska olycka som nyligen skedde hennes son Abel. Hennes berättelse följs upp av Kains bok, livet som en brodermördare. Också om att leva med ett mörker inom sig – som Kain tycks göra. Fast han flyttar från den lilla grotta med odlingar som hans familj levt i sedan de lämnade folket i skogen, de vilda, och far till den stad och det samhälle hans mormor och farfar kommit ifrån. En stad av trappor. Sen kommer Norea, hon som är Evas och Adams yngsta barn, en flicka med oerhörda paranormala egenskaper och hon har kontakt med de döda och hon står i kontakt med gudarna i större utsträckning mer handfast än de andra barnen.

Det är levnadsöden, i en tid där dokumentation var dålig och kommunikationerna bristfälliga. Marianne Fredriksson har satt sig in i den världen och skapar en realistisk bild av vad som kan ha skett där i världens uppkomst. Hennes ord ger en slags förklaring till allt det som står där i början av bibeln, ger en annan förklaring eller kanske bara förtydligar. Hon har också skrivit annat som ”förklaringar” på bibliska texter. Jag kallar det förklaringar, något som bringar klarhet i situationerna. Syndafloden är en sån bok. Enligt Maria Magdalena är en annan.

Trots att jag länge har haft svårt för hennes författarskap (en del böcker hon skrivit är helt wacko) uppskattar jag den här och svepte igenom 700 sidor på en dryg tågresa. Kanske för att det är storstil, för det är det verkligen, men också för att det är lättförstått utan att vara övertydligt och vackert så att det svider i tåspetsarna. Så som det bara gör när man läser något riktigt gripande. Lite påminner det om en del av Marion Zimmer Bradleys böcker, men inte helt, något i stilen liknar bara henne. Magin är närvarande, men tar inte över realismen och det överväldigande i skrivsättet. Och jag som älskar att mötas av tankesätt jag inte riktigt sett förut är boken guld värd, för den öppnar ögonen.

Jag önskar att någon skulle vilja filmatisera den, ja, det gör jag faktiskt, för den är redan som en film och på så sätt skulle fler nås av berättelsen. Jag tror att det är en viktig berättelse. Särskilt för fundamentalister. Och för alla andra. Jupp. Så är det.

Njut av den nu då!

Genre: Roman
Originaltitel: Paradisets barn eller Evas bok, Kains bok och Noreas saga.
Utgiven: 1980, 1981 och 1983 kom de ut var för sig, samlingsutgåvan kom 1985
Antal sidor: 643
Passande musik: Tågtuff och något lagom dramatiskt film-soundtrack till vissa delar. Det är svårt, jupp.

Annonser

1 kommentar

Filed under Böcker, Historia, Litteratur, Romaner

One response to “Vecka 19 – Paradisets barn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s