Som en uppföljare på tidigare inlägg, och efter att den legat i hyllan alldeles för länge, öppnade jag äntligen Neil Gaimans Anansi Boys. Där möter jag den finaste dedikation någonsin och tänker att fan, nu är det dags att läsa den här boken.
“You know how it is. You pick up a book, flip to the dedication, and find that, once again, the author has dedicated a book to someone else and not to you.
Not this time.
Because we haven’t yet met/have only a glancing acquaintance/are juts crazy about each other/ haven’t seen each other in much too long/ are in some way related/will never meet, byt will, I trust, despite that, always think foundly of each other…
This one’s for you.
With you know what, and you probably know why.”
Blir åter igen övertygad om att han är ett geni. Neil Gaiman alltså. Vilken människa.
