Saga Borg – Urlas skugga

Hemma över julen hittade jag en gammal läsdagbok, med mer utförliga beskrivningar av varje bok. Planen är nu att bit för bit delge dessa lästips, i brist på mer aktuell litteratur och alldeles för mycket skolarbete att ta sig igenom

Saga Borg är ett pseudonym för ett författarkollektiv med ett par-tre svenska författare, som skrivit en lång serie av böcker om völvan – typ medicinkvinnan – Siri och hennes liv i byn. Första boken heter “Völvans dotter”.

Urlas skugga är fjärde boken i serien, på totalt 9 böcker. Boken handlar om Siris dotter Jorun, som är en äkta eldsjäl enligt 15-åriga mig. Hon är förälskad i en man som är dubbelt så gammal som henne, och förutom den kärleken är hon också in training för att bli nästa völva och ta över efter den gamla.
En ny stam bosätter sig i närheten av deras by och en grupp av byns män bestämmer sig för att gå till anfall. Onda makter snärjer människorna i Gläntarp. Ingen förutom Jorun verkar märka vad som händer. Hon försöker varna sin mor Siri och byns hövding, men ingen lyssnar. När Vidblick, mannen hon älskar, drabbas av Urlas skugga måste Jorun hjälpa honom innan det är för sent. Trots att hon inte är en fullärd Völva tvingas hon ut på Völvavandring. Hon vet att minsta felsteg innebär döden – för henne och för alla hon älskar.

Det låter flummigt, dessa anteckningar om en bok som är fjärde i en serie om magi och vikingatid. Det är faktiskt extremt spännande att läsa om, mystiska varelser och spännande händelser och gripande till sista sidan. Den utmanar.

Genre: Fantasyroman
Originaltitel: Urlas Skugga
Utgiven: 2003
Antal sidor: 352
Passande musik: Nordman, antagligen.

Du gamla, du fria – Liza Marklund

Jag säger direkt, jag är inget fan av deckare. Inte kriminalromaner av något slag heller. Kanske tror du att det är vad Liza Marklund skriver. Deckare, mordhistorier, jobbiga gåtor att lösa.
Så är det inte.

Du gamla, du fria är den 9:e boken om karaktären Annika Bengtsson, journalist på tidningen Kvällspressen. De som följt Lizas böcker ett tag känner Annika ganska väl nu. En rätt impulsiv, självständig och jävligt kaxig brud som alltid råkar in på diverse skumma sidospår i sina artiklar och alltid går till botten med varje fall.

Det börjar med en högklackad sko i snön, en kvinna som ligger på mage död bakom ett dagis. Det är den fjärde kvinnan som hittats knivhuggen under året. Är det en massmördare?
Samtidigt är Thomas, Annikas viktiga man med det viktiga utlandsuppdraget i regeringen, kidnappad i Kongo.

Spännande.  Det absolut skönaste med Marklunds böcker är att hon får med en absurd mängd intressanta och superrelevanta fakta och funderingar i en bok som i övrigt inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet för att ta sig igenom. En skön jullovsbok alltså.

Läs den. Dem. Allesammans. Nu!

Genre: Kriminalroman, typ?
Originaltitel: Du gamla, du fria
Utgiven: 2011
Antal sidor: 403 (inbunden)
Passande musik: Intensiv tystnad, eller afrikanska stressande trummor. Ditt val.

 

Neil Gaiman igen

Som en uppföljare på tidigare inlägg, och efter att den legat i hyllan alldeles för länge, öppnade jag äntligen Neil Gaimans Anansi Boys. Där möter jag den finaste dedikation någonsin och tänker att fan, nu är det dags att läsa den här boken.

“You know how it is. You pick up a book, flip to the dedication, and find that, once again, the author has dedicated a book to someone else and not to you.
Not this time.
Because we haven’t yet met/have only a glancing acquaintance/are juts crazy about each other/ haven’t seen each other in much too long/ are in some way related/will never meet, byt will, I trust, despite that, always think foundly of each other…
This one’s for you.
With you know what, and you probably know why.”

Blir åter igen övertygad om att han är ett geni. Neil Gaiman alltså. Vilken människa.

Coraline – Neil Gaiman

Kanske såg du filmen, den med flickan som tas in i en värld full med folk med knappögon. En animerad film, en del kallar den barnfilm. Det gör inte jag.

Boken däremot är ganska barnslig. Den är lättläst, lättsmält och använder enkla – korta ord stilmässigt. Temat, själva boken, är skrämmande. En liten flicka vars föräldrar inte bryr sig särskilt mycket om henne alls, flyttar in i ett hus på landet. Det är något mystiskt med huset, på nätterna öppnas nämligen en hemlig gång till en annan värld. Ett annat hus där det finns en “annan mamma” och en “annan pappa” som älskar henne och ger henne allt hon vill – till skillnad från hennes riktiga föräldrar. Den andra stora skillnaden är att allas ögon i den andra världen, är knappar. De andra föräldrarna, i den mycket bättre världen, vill att hon ska stanna där och vara deras lilla flicka för alltid. En twist till, det är redan flera barn som fångats i den andra världen. Och Coraline är den enda som kan rädda dem.

Rysningar längs hela ryggen. Skräck är det. Riktig jävla skräck, fast för barn kanske?
Neil Gaiman är ändå en av de mest skickliga författarna. Han är genial. Hans världar är geniala. Hans språk är som choklad, lent och smidigt och man kan inte annat än njuta.

Så läs. Denna, eller Stardust, eller Anansi Boys eller allra helst Goda Omen som han skrivit med Terry Pratchett.

Genre: Skräckbarnbok
Originaltitel: Coraline
Utgiven: 2002
Antal sidor: 162
Passande musik: Till exempel den HÄR

Allmänt författartips #2 – Philippa Gregory

Åh, herregud!

Hur kan jag ha missat en av mina all-time-favourite-writers: Philippa Gregory. Jag tror aldrig att hon fått så mycket creds för sitt författarskap. Inte så stora löpsedlar och starka skrik om henne, allmänt.

Hennes kändaste bok är antagligen Den andra systern Boleyn, som filmatiserats ett flertal gånger – sist med Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Gregorys grej är historia, skönlitterär historia. Hon beskriver i Den Andra Systern Boleyn den brittiske 1500-tals kungen Henrik VIII:s kärlekshistoria med först Mary Boleyn och sen Ann Boleyn – som kommer att bli hans andra hustru. Kampen för Ann att hamna där finns med. Och alla hovintriger och maktspel som samlas kring det Tudors-iska hovet. Som förhistoria till den boken finns Den Första Hustrun, om Katarina av Aragonien som var Henrik VIII:s första hustru (och innan det hans brors hustru, otippat, huh?). Efter Den andra systern Boleyn följer böcker om hans efterföljande hustrur (ex I drottningens närhet, Jungfruns älskare och Arvet efter Anne Boleyn.)

Hon kan ha tappat stinget lite i de senare böckerna om alla galenpannan Henrik VIII:s hustrur, men ursprungligen är hon intresseväckande och relativt historiskt korrekt – böckerna skrivs i samverkan med historiker och lyckas verkligen få med den där 1500-tals andan. Jag tänker att jag är vid hovet och kämpar om makten. Att jag lever i den världen.

Så för den som är intresserad av historia. Av Brittisk kungahistoria. Av kungar. Av kärlekshistorier. Av intriger. Av spännande, oväntade sanningar från ett land som ligger rätt nära ändå. Ja, då jävlar, då är nog Philippa Gregory något att sätta tänderna i, ja, det tycker jag sannerligen.

Trevlig läsning!

Supertanten – Elin Ek

Vad är en tant? Är det Tant Brun i Elsa Beskows saga som så rund, god och snäll bakar kakor och bjuder alla barn? Eller är hon tant Selma i Lilla Fridolf som barsk och sträng svingar en kavel över huvudet om någon ställer till med oreda?
Hon är naturligtvis både och.

En bra början på en bra bok. En hyllning till Tanten. Den klassiska tanten, ett subjekt, en kvinna som inte längre är ett objekt. Som står upp för sig själv.

Nyligen blev jag 20 år. På min 20-års dag fick jag i present denna fantastiska bok, Supertanten, skrivet av allas vår Elin Ek aka. Ta-ingen-skit-Grynet från barndomens tv. Att den dessutom var signerad gjorde mig inte mindre glad.

Ascool bok, oavsett, med ett inledande test för att se om du är en tant eller ej. Som sen fortsätter i mängder av “tant-tips” som bärplockning, syltning, broderi och stickning, symönster för typiska “tant-kläder”, miljötänk, kakrecept – både utdöende och överlevande och alldeles alldeles underbara.

Inspiration på hög nivå kallar jag det här. Inspiration till att laga goda kakor, riktiga wienerbröd, brodera monogram på handdukar och sy egna förkläden och underkjolar. Men hon får också med kända tanter, som Astrid Lindgren, en del Civilkurage, coola serier och massa annat. Den är oväntat uppfriskande.

För hon är personlig, och underhållande, och inspirerande som sagt. Man blir liksom lite taggad i hela kroppen på att göra di där Muffinsen (INGA JÄVLA CUPCAKES), och starta en ordentlig syjunta. Att göra billig mat (som inte är ekonomisk), att använda begagnade grejer (inte vintage), att piffa och inte pimpa, att göra hemlagade grejer helt enkelt.

LEVE TANTEN!

Genre: Aru, fakta mayhaps. Eller kokbok? Eller inspiration.
Originaltitel: Supertanten – för dig som redan är en och för dig som vill bli
Utgiven: 2011
Antal sidor: 136
Passande musik: TANTMUSIK! Typ Christer Sjögren. Eller Arvingarna. Vikingarna. Sånt som mormor och farmor lyssnar på!

Allmänt författartips #1 – Robin Hobb

Jag blir ofta fast i olika författare, antagligen är jag inte den enda. Just nu (igen) har jag helt förälskat mig i Robin Hobb, och hennes fantastiska skapelser. Hon arbetar i trilogier. Den första jag kom i kontakt med var Berättelsen om Fjärrskådarna, en trilogi som följs av flera. Grejen med Robin Hobb (fast egentligen Margaret Astrid Lindholm Ogden) är att hon bygger upp en värld. Ofta en värld som är lugn, vacker, idyllisk och sådär helt underbar bara. Sen bryter hon ner den, steg för steg. Bit för bit. Det börjar alltid med en liten händelse, nästan omärklig, som börjar rubba verkligheten för huvudkaraktärerna. Sen börjar allt falla utför. Vilket är helt fantastiskt.

Jag kan tro att det är just därför folk ibland har lite svårt att just komma in i hennes böcker. Första hundra sidorna eller så går åt till att bara lära känna karaktärer och miljöer för att sen svepas in i den världen huvudstupa och aldrig vilja släppa taget. Om jag missat att nämna det är hon Fantasy-författare, och enligt mig nog antagligen en av de allra mest genialiska. Hej, alla vänner jag träffat i hennes böcker, hej alla platser du lär känna. Alla känslor du känner.

Hej, godvänner, ge dig in i Sex Hertigdömen, Bingestad och Bergsriket nu. Släng dig in i Robin Hobbs fantastiska värld.

Vecka 25 – Stamtavlor

Dilsa Demirbag – Sten, säger wikipedia, är en svensk författare och frilansjournalist med kurdisk bakgrund. “Hon har blivit anlitad som debattör i frågor kring integration, hedersmord och kvinnors rättigheter.” Hon kan sin sak. I Stamtavlor beskrivs olika berättelser hon hört i sin barndom, blandat med samtal med diverse släktingar som har sitt ursprung i den kurdisk-turkiska stammen bertiyan, en nomadstam som “så länge tiden funnits” vandrat bland de turkiska bergen. Det vardagliga livet  beskrivs ingående, blandat med olika individers livsöden och utgör en slags biografi över en stam. Över ett annat sätt att leva. Och mycket om kontrasterna mellan detta nomadsätt att leva och livet som invandrare i Sverige. Som svensk medborgare.

Och wow, vilken bok. I sin lättlästhet slukas de olika berättelserna snabbt. Kapitlen har namn av olika släktingar, och beskriver genom den personen situationen för kurderna i Turkiet och det leverne de har. Jag som är förtjust i levnadsöden allmänt sveps iväg och tappar fotfästet och störtar rakt in bland sidorna. Berättelsen är varken svart eller vit, utan grårandig i mörkare och ljusare nyanser. Å ena sidan beskrivs den starka samhörigheten med varandra och delvis naturen, å andra sidan lyser den kvinnoförtryckande och mycket konservativa synen på människor och relationer igenom.

Men jag lär mig massor, som jag aldrig tänkt på förut. Och jag njuter. Och jag tror att du kan göra detsamma, ja, det tror jag!

Genre: Reportagebok
Originaltitel: Stamtavlor
Utgiven: 2005
Antal sidor: 236
Passande musik: Gärna något orientaliskt, det är en bred förklaring, men det närmsta jag kommer.

Vecka 19 – Paradisets barn

Bibelns första människor, Eva och Adam, hur levde de egentligen? Hur kan en berättelse om två människor levt kvar så länge att de skrivit ner och sen grundat en hel religion. Kanske två. Kanske tre. Enligt bibeln skapade de världen, de är de första riktiga människorna skapade av God him self.

I Paradisets barn, som egentligen består av 3 böcker – Evas bok, Kains bok och Noreas saga – tas dessa livsöden upp. Första boken, Evas bok, handlar om Evas färd tillbaka till den grupp människor hon växt upp hos. En samling vilda varelser som inte tycks vara mer än djur, som lever för våld och fortplantning och inte varken tänker eller lever särskilt länge. Hon försöker genom besöket där bearbeta gamla minnen och också den hemska olycka som nyligen skedde hennes son Abel. Hennes berättelse följs upp av Kains bok, livet som en brodermördare. Också om att leva med ett mörker inom sig – som Kain tycks göra. Fast han flyttar från den lilla grotta med odlingar som hans familj levt i sedan de lämnade folket i skogen, de vilda, och far till den stad och det samhälle hans mormor och farfar kommit ifrån. En stad av trappor. Sen kommer Norea, hon som är Evas och Adams yngsta barn, en flicka med oerhörda paranormala egenskaper och hon har kontakt med de döda och hon står i kontakt med gudarna i större utsträckning mer handfast än de andra barnen.

Det är levnadsöden, i en tid där dokumentation var dålig och kommunikationerna bristfälliga. Marianne Fredriksson har satt sig in i den världen och skapar en realistisk bild av vad som kan ha skett där i världens uppkomst. Hennes ord ger en slags förklaring till allt det som står där i början av bibeln, ger en annan förklaring eller kanske bara förtydligar. Hon har också skrivit annat som “förklaringar” på bibliska texter. Jag kallar det förklaringar, något som bringar klarhet i situationerna. Syndafloden är en sån bok. Enligt Maria Magdalena är en annan.

Trots att jag länge har haft svårt för hennes författarskap (en del böcker hon skrivit är helt wacko) uppskattar jag den här och svepte igenom 700 sidor på en dryg tågresa. Kanske för att det är storstil, för det är det verkligen, men också för att det är lättförstått utan att vara övertydligt och vackert så att det svider i tåspetsarna. Så som det bara gör när man läser något riktigt gripande. Lite påminner det om en del av Marion Zimmer Bradleys böcker, men inte helt, något i stilen liknar bara henne. Magin är närvarande, men tar inte över realismen och det överväldigande i skrivsättet. Och jag som älskar att mötas av tankesätt jag inte riktigt sett förut är boken guld värd, för den öppnar ögonen.

Jag önskar att någon skulle vilja filmatisera den, ja, det gör jag faktiskt, för den är redan som en film och på så sätt skulle fler nås av berättelsen. Jag tror att det är en viktig berättelse. Särskilt för fundamentalister. Och för alla andra. Jupp. Så är det.

Njut av den nu då!

Genre: Roman
Originaltitel: Paradisets barn eller Evas bok, Kains bok och Noreas saga.
Utgiven: 1980, 1981 och 1983 kom de ut var för sig, samlingsutgåvan kom 1985
Antal sidor: 643
Passande musik: Tågtuff och något lagom dramatiskt film-soundtrack till vissa delar. Det är svårt, jupp.

Vecka 17 – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Nackdelen med att plugga är att man ibland har för många skolböcker att läsa och för lite tid till att uppfylla mitt löfte till mig själv. Så jag tog semester. En vecka i Italien. En vecka med Hundraåringen Allan Karlsson framför ögonen.

Allan Karlsson fyller 100 år. Samma dag tar han ett kliv ut genom fönstret. Och rymmer från hemmet. Ungefär 650 :- i plånboken och ett par tofflor på fötterna är allt han bär med sig när han försvinner ut i världen.

Det är en hel massa humor, men blandat med historiska karaktärer i det förflutna och onda bråda dödsfall i nutiden och polisjakt och gangsters som alla söker efter denna stackars hundraåring som bara vill ut i världen igen. För mycket av världen har han sett, det visas på sida efter sida i boken. Ja, allmänt superskojigt. Under tiden läste jag delar av boken för mina systrar, och även de blev gripna av bokens humor och spänningen som den faktiskt också innehåller. För varje kapitel slutar med en cliff-hanger som får dig att vilja läsa mer och mer och mer. Jag hoppas faktiskt på en andra bok. Om en hundraett-åring.

Vecka 14 – Konst och Visuell Kultur i Sverige

Lovade onekligen mig själv och lovade väl kanske bloggen också att knappra in några anteckningar om varje bok jag tagit mig igenom. Mitt i tentakaos och sånt som händer ibland i universitetsstudentens liv fick jag nu, som förberedelse, ta och trycka mig igenom kurslitteraturen för Konstvetenskap B – moment 2, som den så fint kallas här vid Uppsala Universitet.

Boken heter Konst och Visuell kultur i Sverige – 1810-2000 och behandlar kort och gott konst och visuell kultur med inriktning på Sverige under den tidsperiod som nämns ovan. Sammanställd av Lena Johannesson. Om man är en driven och mycket intresserad person skulle det här nog vara en mycket intressant bok, med bra förklaringar och analyser av olika konstverk, arkitektoniska mästerverk och konstarter i Sverige, och självklart är det mer intressant att undersöka Svenska byggnader som du kanske sett än att försöka förstå sig på något en snubbe i Trinidad gjort på medeltiden, men jag personligen har inget större intresse för just nutidskonst. Särskilt inte svensk sådan.

Tur att tentan är över så att boken kan få återgå till sin plats i hyllan och kan få plockas fram som ett intressant måltidsämne eller för att undersöka hur Berta Hansson tänkte är hon 1948 målade “Modell i Rött” på akvarellpapper. Om du känner för det.

That’s all.

Genre: Konstvetenskaplig kurslitteratur
Originaltitel: Konst och visuell kultur i Sverige – 1810-2000
Utgiven: 2007
Antal sidor: 357, med register och termlistor och sånt.
Passande musik: Finns ingen särskild, men klassisk allmänt tror jag.

Vecka 13 – The Host eller Genom Dina Ögon

Tycka vad man vill om Stephenie Meyer och Twilight-hysterin så bör man ändå läsa den här historien. Det handlar inte längre om vampyrer, inte alls lika mycket veka kvinnofigurer som slits mellan olika killar och inte klarar sig själv länge nog utan att skrapa knän och handflator.

Nej, jorden har intagits av en främmande livsform, så kallade “själar” antar jag att det blir på svenska. Det är en helgod, silvrig liten parasitvarelse som klamrar sig fast vi hjärnbalken på sin värdkropp, sin “host”, och lever i dess kropp så länge den varar. De kämpar för att göra onda och elaka varelser snälla och rara mot varandra igen, för att få olika livsformer att fungera bättre ihop. De kan inte ljuga, bedra och stjäla. De följer lagar, lever i en värld där alla bidrar och ingenting kostar en enda krona. Folk blir inte sjuka, skador kan lätt lagas med sprayer och klet.

Mitt i detta landar “Wanderer” – en själ som ovanligt nog levt på sju olika planeter runt om i universum och inte än hittat sin favoritlivsform. Hon inplaceras i en fd. rebellmänniska, Melanie, som inte gör som människosjälen brukar och försvinner när en annan livsform invaderar dem utan istället kämpar emot och undanhåller viktig information från Wanderer och hela tiden är närvarande. De tillsammans, goda ovänner, ger sig iväg ut på en resa för att hitta Melanies kvarvarande lillebror och pojkvän, om de fortfarande lever…

Visst, lite corny och småfånig som Meyers böcker brukar, men jag suckar fortfarande med Twilight-böckerna och gråter med The Host trots att jag lyssnar på den och rör mig runt omkring samtidigt. För hon är en duktig författare, Meyer, oerhört duktig på att väcka känslor och beskriva olika miljöer. Den världsbild hon målar fram, en fredlig värld där pengar inte har makten och folk lever i harmoni både med sig själva och med naturen – så vitt jag ser det – är min världsliga idealbild med människor kvar i bilden. Kanske skulle vi må bra av att invaderas av en yttre, fredlig, livskraft. Vad vet jag?

Genre: si-fi-roman
Originaltitel: The Host
Utgiven: 2008
Antal sidor: 619
Passande musik: Star Wars soundtracket, blandat med soundtracket till Trassel – den där nya disneyfilmen duvet.

Vecka 12 – Älskade krig

Det är revolter i och krig i världen, Libyen nu senast med USA och NATO och hela världen som går in och försöker slå ner G/Khaddaffi från sitt styre osv osv osv. Fick tag i en aktuell bok, som har några år på nacken, av fd krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt. Älskade Krig.

Du träffar Sara, den ytliga programledaren som smutskastat i media och förlorat respekten från alla andra och också sitt arbete.
Du träffar Jasmin, irakisk medborgare som arbetar som tolk för amerikanska styrkor i Irak.
Du träffar Magnus, storpampsson och soldat i amerikanska armén.

Sara åker för att finna Magnus i Irak under den amerikanska invasionen, på uppdrag av hans far. Det blir mycket mer än ett enkelt uppdrag, det är en livsresa.

Det är svårt att förklara känslor man får av böcker. Johanne Hildebrandt är allmänt en av mina absoluta favoriter, trots de böcker jag tidigare läst av henne är hennes mer fantasirika berättelser om nordisk mytologi i Freja, Idun och Saga. Du sveps in i hennes ord, sveps in i berättarglädjen och behovet det känns som att hon har att framföra sitt budskap. Det enda dåliga med boken är att den är alldeles för kort, men som tur är finns fortsättningen nära till hands. Det är härligt att få flera sidor av en och samma historia, du pumpas inte med den amerikanska sidan eller den svenska sidan eller den irakiska sidan. Då får lite av alla, en inblick på alla sidor av lägret. Vi lär oss något nytt tillsammans, trots att det gör ont i hjärtat av den nya lärdomen litegrann.

Så jag råder dig att läsa den, fördjupa dig in i Irak-krigets konsekvenser och en liten, liten del av livet i amerikanska armén. Och gråt. Ja, that’s all.

Genre: Roman
Originaltitel: Älskade krig
Utgiven: 2008
Antal sidor: 281
Passande musik: Verkligheten, utanför fönstret. Ingen direkt musik, tror jag.

Vecka 11, eller kanske 12 – The Night Watch

När jag precis flyttat till Uppsala fick jag ett par böcker i min hand av en släkting. Böckerna The Night Watch och The Day Watch av den ryska författaren Sergei Lukyanenko. Rysk fantasy alltså, smått tveksam började jag läsa om den ryska hemliga night-watch-agenten Anton som vandrar runt i nattens Moskva och håller de onda Andra i schack.

Jag antar att det är så man enkelt beskriver plotten. En kamp mellan det onda och det goda där de goda inte får göra mer gott än absolut nödvändigt då de onda då får fritt spelrum att använda sin ondska på de vanliga människorna. Och samma sak tvärtom. Det handlar om att upprätthålla balansen mellan gott och ont. Anton träffar en pojke, Egor, som är svår att avgöra om han är Ond eller God. En kvinna vid namn Svetlana har också stor del i historien.

Virrig förklaring för en ganska virrig bok, trots att jag gillar den har jag ibland lite svårt att förstå den. Boken är en del i en åtminstone trilogi, men boken består också av flera olika berättelser i en. Nya böcker i boken. Men en massa magi är det, kamper, utsökt miljö. Så gillas gör den, trots småförvirrad. Tog en stund att komma in i själva historien också, så att du är beredd på det. Ge Sergei en chans ändå, han är en cool filur med rätt spännande fantasi ändå. Dessutom är Moskva en trevlig stad att läsa in sig i, ja, så är det.

Genre: Fantasy
Originaltitel: Nochnoy Dozor
Utgiven: 1998
Antal sidor: 544
Passande musik: Regina Spektor, faktiskt.

Vecka 10 – Norwegian Wood

I julas fick jag en läsdagbok av en god vän. En läsdagbok du inte bara kan fylla i själv, utan en som andra redan fyllt i boktips i. Min vän hade där fyllt i en bok som hon gav en stark femma och skrev att det bästa i den var “Känslan såklart!”. Hon hade rätt.

I huvudrollen Torv Watanabe, nybliven student vid ett av Tokyos universitet och boende vid något random studentboende i staden delande rum med Stormtruppen. Innan han flyttade och lämnade staden hade hans bästa kompis tagit livet av sig. Kompisens flickvän Naoko, som han inte umgåtts med sen dödsfallet, stöter han på i en spårvagn. De promenerar tillsammans, kommer in i varandras liv igen. Han blir kär. Hennes psyke är inte riktigt helt, hon åker in på psyket men de håller kontakten. Hon har svårt att älska honom. Han älskar henne. För att krångla till det lite till träffar han en till tjej, Midori – som färgen grön, som han trivs ihop med. Faller för till och med.

Visst låter det lite som en vanlig tonårsroman, eller kärlekshistoria när man ställer upp det sådär. Två tjejer, en kille, val och så. Det är inte alls hur det känns. Du dras in i en poetisk dimma av vackert språk och en värld som bara snurrar lite, faktiskt. Du vill vara där, i Tokyo på 60-talet. Vill sitta på blomsterängen uppe i bergen och prata med ungdomskärleken och vandra runt på Tokyos gator sökande efter en skål miso-soppa. Lätt högsta betyg. För känslan. För att känna sig lätt och mätt på livet och anpassa sig efter konstiga svängar och underliga händelser. Lite för att ta dagen som den kommer. Bra bok, helt enkelt.

Extra info: tydligen ska det finnas en japansk film från 2010 efter boken. Kanske värt att kolla upp?

Genre: Roman
Originaltitel: Noruwei no mori
Utgiven: 1987 i Japan, 2003 i Sverige
Antal sidor: 383
Passande musik: The Beatles är, tro det eller ej, musik som passar rätt awesome till boken faktiskt. Ingen länk, för spotify har dem inte, men jag tror du vet vilka det är ändå.